Översvämningar, Dykning och Hyundai Getz

Efter att ha lämnat Perth kom vi till Brisbane. Vi gillade stället direkt. Lite här och var såg man spår av översvämningar men inte så mycket som man kan tro. Vi fick här tag på en relocation bil. Den skulle tas från Brisbane till Cairns på 4 dagar. Super bra! Vi hämtade vår lilla Huinday getz och njöt av att ha en ny bil! När hände det oss senast liksom? Vi såg fram emot en säker och trevlig resa till cairns och visst blev det trevligt, men inte så enkelt som vi trott. Efter som att vi var vana vid att sova i bil tänkte vi spara in på sovkontot. Självklar kan man stanna till vid vägkanten och fälla sätet. Efter 2 dagar närmade vi oss Arlie beach. Natur är ganska annorlunda här och framför allt vädret. Vi är vana från västkusten med klarblå himmel och 35 grader varmt, platt natur och spikraka vägar. Här är det regnigt, grönt och bergigt.

Väl framme i Arlie beach fick vi tag i Tim och Jesper som vi jobbade med på ASKO i somras. Vi hängde runt där en dag. Konstigt att vara i ett varmt land och man inte får bada i havet utan stinger suit. Är varning för brännmaneter stora delar av ostkusten så det fick bli bad i den uppbyggda lagoonen. Var riktigt fint! Både vi och gräbbsen ville till Cairns. Planen var att åka ut på dykbåt ihop. Vi hade ca 65 mil till Cairns via kustvägen. Det visa sig att denna väg var avstängd. Men vi är inte sena på att hoppa på ett litet äventyr så vi bestämde att vi tar inlandsvägen istället. En lätt omväg som blev 35 mil längre, men men bil har vi ju åkt förr. Grabbarna var inte heller sena på att hoppa på. Så vi gav oss iväg 7.00 på morgonen …..skulle visa sig bli en låååång dag som inkludera bensinstopp, stängda och översvämmade vägar.

Trötta och glada kom vi som sagt fram tillslut. Tyvärr så hade Tim problem med örat sen tidigare dykning så de bestämde sig för att vänta några dagar. Vi däremot bokade en 3 dagars båttur med Prodive. Skulle bli 9 dagdyk och 2 nattdyk. Här kommer lite glimtar från den resan.

Men tyvärr tillåter inte nätet att den laddas upp...

Dykningen var helt okej mycket fisk och annat kul. Tyvärr inte så mycket färgglada koraller som på alla bilder som vi insett är tagna på 80-talet. ”Det var bättre förr”. Vi har planer på mer dykning i Skandinavien när vi kommer hem. Finns ju färgglada koraller där menar jag.

Ikväll far vi vidare till Melbourne, ser fram emot att träffa Louise och John som vi ska bo med. Vi hoppas på lugna och bekymmersfria sista dagar i Australien.

Vi planerar redan våra kommande äventyr!!

Back in Perth (a while ago)

Hej igen!

Nu är vi tillbaka där vi började i Perth.(för en vecka sen) Och otroligt nog har Bruno genomfört sin uppgift! Det måste vi faktiskt erkänna att vi inte trodde! Men först går vi tillbaka lite i tiden.

Vi genomförde våra 2 dyk i Coralbay och blev nöjda med det. Första dyket var inte super bra. Efter att en cyklon har passerat kan sikten på reven bli lite dålig vilket vi märkte av. På de södra delarna av Ningaloo reef är det mycket hårda koraller vilket medför ej så färgglada koraller. Det första dyket var lite sandbotten och lite korallstenar. Men andra dyket medförde HAJ, Jippi lika spännande varje gång. Lika intressant varje gång att hjärnan reagerar att ”här ska jag inte vara” när man ser den första hajen fast man vet att det är en ofarlig grey reef schark. Detta var en reningsstation för hajarna och de var ca 20 st. Vi fick åskåda när hajarna gör rent sina tänder. Då ”ställer” de sig lodrätt på stjärtfenan ner mot bottnen och vickar hela kroppen fram och tillbaka för att få vattnen att sila mellan tänderna.

Efter som att hajarna tycker att vi är väldigt obehagliga varelser som röra sig fort och bubblar så fick vi titta på dem ett tag tills de gav sig av en bit bort för att sedan se oss följa efter för att titta på när de tar sin morgondusch.

Vi fick lära oss att otroligt många hajar blir dödade varje år för enbart deras ryggfena som asiaterna gör soppa på. Man fångar hajen skär av fenan och släpper tillbaks den igen! Så att några hajar varje år simmar in tillstranden för att ta ett ben och sen släppa människan kan man ju nästa förstå. Om hajarna blir utrotade kommer allt bli helt fel i haven för att hajarna är högst upp på näringskedjan. Och ni som är rädda för hajar kolla denna bild!

I alla fall det var också väldigt mycket koraller som hade många nyanser av brun. Det var otroligt vacker ute på havet, blåare vatten får man leta efter och klarblå himmel med lite vind. Livet kändes ganska bra.

Men efter två dagar i Coral bay började Faravidar nerven rycka så vi tittade lite på att åka mer norr ut till Exmouth. Men insåg ganska fort att där hade sista cyklonen tryckt till ordentligt och vägarna var vatten fyllda, vi kände att vi fått nog av cykloner så vi bestämde att vi vände söder ut igen. Vi siktade på att ta oss tillbaka till Perth på 4 dagar. Blev långa kör pass på tidiga mornarna och vi fick ständigt ha ett öga på temperatur mätaren på Bruno. Han var lite lätt febrig ibland. Så vi insåg att han bara klarade körning  5 till 9 på morgonen. Men vilka soluppgångar!! Allt blir rött, minne för livet må jag säga.

 Vi kom till Carnavon där vi blev fast under den sista cyklonen och möttes av översvämningar. Man läser och ser på TV om översvämningar och tycker att det självklart är hemskt.  Men när man är i ett övesrvämat område är det en helt annan grej. Det här var en liten översvämning om man jämföra med översvämningarna på ostkusten. Man inser vilken kraft vattnet kommer med. Men alldeles tyst och det är svårt att se om mer är på väg. Nya vägar hade byggts på många ställen och den gamla asfalten såg man några meter bort dit den hade flytigt- Det hade inte regnat en droppe i Carnavon men 100 tals mil bort var det regnområden som alltså påverkat staden ändå.

Tillslut rullade vi in i Perth i alla fall. Jippi! När vi lämnade Perth hade vi 2 stora problem vi visste inte om vi skulle få äga bilen och vi trodde inte i vår vildaste fantasi att den skulle hålla hela vägen tillbaks. Bara dessa saker löste sig skulle vi kunna sälja den när vi kom tillbaks.

Vi fick veta efter ett telefonsamtal att Bruno var vår. Glädjetjut!!!

VI rullar in i Perth och den höll ända till parkeringsplatsen Glädjetjut!!

Vi har haft ca 10 per som har tittat på den för att möjligen kanske köpa……….Inget tjut

Alltså det vi trodde inte skulle bli något problem börjar sakta men säkert bli ett litet problem. Men vi vill inte riktigt erkänna det än.

Den 6e vaknade vi på morgonen och for in till vårat bibliotek som vi brukar hänga på får att plugga. Vi hade 2 visningar den kvällen. Och vi kände att de senaste gångerna vi visat bilen blev det allt närmre ett sälj! Så nu kändes det som att vi faktiskt skull sälja den.

På eftermiddagen kommer Maria och hennes man och tittar på bilen. De är ett kanadensisktpar i 50-årsåldern som ska vara ute och resa i drygt ett år. De kollar runt på bilen och ska ut och prova. Det är Maria som ska köra. Bruno är lite tung i styrningen men det skratta hon bara åt. Hon har aldrig kört en manuell bil förut +växlarna sitter på sidan av ratten och enligt Jakob kunde hon inte köra bil allas. Intressant, även nycklarna ramlade ut ur startlåset och ner på golvet under test körningen….men det visade ju bara på Brunos personlighet som Maria sa. Efter några varv på parkeringen ville de gå iväg och fundera lite.

Undertiden kom de andra som skulle titta på bilen. 3 fransoser i 20 årsåldern. Inte så jätte duktiga på engelska men väldigt trevliga. De kolla runt bilen körde en tur ringde flickvännen och bestämde sig för att köpa bilen. Svårare än så var det inte. Han börjar ta upp pengarna i väskan och började räkna samtidigt som jag ser att Maria och hennes man står lite längre bort, så jag springer dit och de säger att de också vill köpa bilen för 1500AUD. Så helt plötsligt hade vi 2 köpare på samma gång. Fransoserna stod där och tyckte att ”men vadå jag står ju här och ger er pengarna nu” och kanadensarna tyckte ju att men vi var ju här först. Och det här är inte en lätt situation för två svenska hjärtan kan jag säga!  Jakob försökte då säga att de var tyvärr först så vi måste nog sälja till dem. Fransoserna förstod inte riktigt och Jakob fick dra till med att kanadensarna skulle betala hundra dollar mer. Som tur var hade bara fransosen tagit ut exakt 1500AUD så den lögnen lyckades. Oooo jobbigt och som Jakob sa ”Han titta på mig med sina hundögon” bör tilläggas att killen hade militärmönstrade byxor och grönt linne, hade även en piercing i ögonbrynet och rökte för fullt. Mmm de hundögonen skulle ni ha sett! Väldigt besvikna lämnade fransoserna oss med vad som skulle visa sig vara kanske de sämsta köparna ever!!

Vi bestämde med de glada kanadensarna som tyckte att Bruno återspeglade deras äventyr att vi skulle lämna över bilen dagen efter. Maria ville veta vart licenskontoret låg där ägarbytet skulle ske. Vi hade svårt att beskriva vart det låg så Maria kom med den brillianta iden att vi skulle hämta dem dagen efter och köra till licenskontoret. Vi ville ju helst bara lämna ifrån oss bilen och vi behöver inte vara med vid ägarbytet men jaja det fick gå.

Kanadensarna gick och vi kände en viss glädje, men inte mer än så. Vi märkte av våra svenska hjärtan igen efter att neka fransoserna och bara av att ha sålt Bruno. Men det firades med kebab och en kola.

 Dagen efter ringer Maria och säger att det är public holiday dagen efter och licenskontoret var stängt så vi fick ha bilden en dag till. Vi började känna att vi bara ville packa våra väskor och dra. Så vi såg vår chans och började kolla på flyg från Perth samma dag. Och hittade ett till Brisbane samma kväll. Vi bestämde att vi bokar det.

Vi ringde Maria och berätta att vi skulle åka samma dag och kunde tyvärr inte följa med till licenskontoret dagen efter. Lite besviken gick hon med på att vi skulle lämna bilen på eftermiddagen. Vi packade ihop och lämnade vårt lilla paradis ute i Scarborough. Nu var det bara att lämna bilen och hoppa på flyget. 

Vi åkte in till Perth och Jakob lämnade av mig och väskorna vid det hostlet där vi skulle bli upplockade av airpourttransfern. Sedan åkte han för att lämna bilen.

Jag satt och väntade ganska länge. Började att bli lite orolig över vart han hade tagit vägen. Kl började att närma sig upphämtningstiden. Borde ju inte ta så lång tid att bara lämna av bilen, det var inte så långt bort. Men tillslut kom han gående, jag såg direkt att allt inte riktigt var som det skulle.

Under tiden jag satt där utspelades detta!

Jag, Jakob, åkte och mötte Maria för att bara lämna av bilskrället. Men då tyckte hon att det var jättebra om vi kunde åka och titta var licenskontoret låg… pust. Jaja jag kör er dit, och tillbaka. Nu då? Kan vi bara skriva under papprena så kan jag få mina pengar… Nej då ska bilen återigen gås igenom, det ska fotas, kontraktet ska läsas noga osv. Jag påpekade hela tiden att min buss snart går och att jag snart måste springa… jaja säger Maria. Och så rätt var det är: ”oh it looks like it’s leaking oil”...tystnad. Gubben lägger sig på alla fyra och tittar in under bilen. Det är ett under att han inte här ser höger framjul som skrapar mot karossen varje gång man svänger vilket har gjort att däcket håller på att ”repas upp”. Det här händer inte, inte nu när vi är så nära, hinner jag tänka ett antal gånger. ”yeah ofcourse, it’s an old car, I told you that you have to check the oil every now and then”(var 10e mil). Ok, situationen räddad, puh. Men hur vet vi att du äger bilen? Du har ju inga ägarpapper. Då fick jag återigen förklara att detta inte behövs här och att allt kommer ordna sig för dem imorron.

Bra, pengarna i handen, foton tagna och jag börjar gå till Lina för att äntligen komma därifrån. Nu vart det bara 5 min kvar till tranfern skulle gå. Hinner 50m då jag hör ett någon ropa bakom mig. Såklart Maria som fortfarande är orolig att jag har lurat dom, det har vi ju också men inte på det sättet de tror=) Efter 3 min övertygelse att allt kommer gå bra springer jag till Lina och hoppar in i bussen, men vi är inte säkra förrän vi lyfter att hon inte ska komma efter oss. Reflektion av Jakob: ”Hon kan gott ha skiten, kör till Sydney bara det kommer nog gå bra!”. Vi lämnade i alla fall 5 l olja, räcker kanske 30 mil. Hon lägger till att hon ska maila och berätta hur det går. ”And i will send you a mail when it breaks, haha” mm kul skämt!

Hela bussresan till flygplatsen väntar vi bara på att vi ska se Bruno utanför fönstret med ett par kanadensare som försöker stanna bussen. Men nu har vi landat i Brisbane med pengar på fickan.

Ska väl tilläggas till att vi inte är jätte stolta över våra bravader men man lär sig alltid något nytt.  För er som blir oroliga så har vi gjort en påhittad email till försäljningen  och använt ett sim kort som ligger i en sopptunna i Perth.

Nya äventyr väntar

                                                                         

Oj en cyklon... vilken otur

Vi fortsätter puttra norrut efter att ha passerat bla Port Gregory och The pink lake, ja en rosa sjö och även Kalbarri har vi nu landat i Monkey Mia. Det har skett en ganska drastisk förändring i vädret så här långt norrut. (sätt på hajen-musiken) Vi har kommit in i tropiskt cyklon-område… woooohhhhhh. Det är lite ovanligt att det är så här instabilt den här årstiden men vi tycker att det blir lite mer spännande. Tropiskt område gör också att det blir lite varmare och fuktigare. Varje natt är nu en fråga om hur mycket man kommer kunna sova eller inte pga hur mycket man kommer svettas, en dusch mitt i natten tillhör vanligheterna. Eftersom vi är hyffsat rastlösa har vi hittills bara stannat en natt på varje ställe. Nu har vi hittat ett resort som både är billigt, har pool och som vi gillar. När man badar vid stranden kan det helt plötsligt simma förbi ett par delfiner en halvmeter bort. De har under ett halvt sekel matat delfinerna och bedriver också forskning. Passande nog så är det varning för cyklonen Dianne norrut, så vi måste nog bli kvar här ett par dagar… too bad=) Att plugga här känns helt okej.  

Första kvällen vi var här råkade vi ut för det värsta åsk-regn vi någonsin varit med om (ja värre än i Bergen). På 45 min var hela campingen under 30 cm vatten och vi blev väldigt oroliga för Brunos simkunskaper. Folk började springa runt som yra höns för att hitta ställen där bilarna kunde stå utan att flyta iväg. Vi fick flytta Bruno 2 ggr innan vi hittade en liten upphöjning i marken. Vi hade ett tält bredvid oss som Jakob febrilt försökte rädda medans dess ägare satt i baren. Det tältet stod senare i minst 30 cm vatten. Snacka om att vara skrumpen på morgonen! Man är inte van vid de här väderförhållandena. Eftersom att campingen ligger typ 50 meter från havet tänkte vi att vattnet rinner väl dit när det kommit till en viss nivå, tills vi insåg att även havet höjts med 2 meter. Jakob visade att han fortfarande är sig själv efter några veckor i vildmarken då han behöll badbyxorna på hela kvällen ifall ”något behöver fixas”. Efter ett tag slutade det som tur att regna och inga större incidenter hade hänt, Bruno fick sig bara ett rejält fotbad.

Som vanligt finns ingen tid för ro när vi är i farten så vi vill fortsätta vår resa norrut mot Ningaloo Reef! Men vi blev kvarhållna ett par dagar extra i Monkey Mia pga cyklonen Dianne som ville översvämma alla vägar upp mot vårt mål. Jaja sämre ställen kan man vara fast i, som typ Carnavon… För när de äntligen öppnade vägarna så kom det självklart ytterligare en cyklon, Carlos. Det gjorde att vi blev fast i Carnavon, en håla med stort H. Men de hade i alla fall ett bibliotek med AC där vi hängde och pluggade en del.

Torsdag morgon och lyckan är total, vägarna är öppna!! Vi sticker direkt… men inte så fort, Bruno bestämmer farten=) Så nu är vi på toppen av vår resa och så säger tanten i repan att de inte har satt i några båtar för att det ska komma en till cyklon… vilket sätt! Inte ok. Lite bittra sticker vi iväg och snorklar på egen hand och blir lite tröstade av ett korallrev precis utanför stranden.

-          ”Kolla där är en diveshop, ska vi gå in?”

Sagt och gjort, tanten i repan hade ingen koll, imorrn är två dyk inbokade!

Hej hopp 

Snorkeltur

Efter snorkling i Coral Bay

Det snyggast minnesmonumentet vi sett, i Geraldton.

En av måååånga middagar i solnedgången. Ja det är en ketchupflaska... ja vi åt korv=)

Två riktiga Camping-experter.. nudlar till lunch. igen

innan cyklon

Här kan man vara strandad.. Monkey Mia. Ja det är en delfin du ser i bakgrunden

Eller en Emu kanske.. de bodde också på Campingen

eftermiddagslur

Dolphin interaction.. matning kan man också kalla det

PRESSA!

BADA!

Det är tur att det inte är lag på att man inte får ändra sig

Hej!!

Äntligen är vi på rull igen. Efter en veckas desperat letande efter en bil har vi nu kommit iväg. Under tiden vi har letat  har vi diskuterat många ggr fram och tillbaka om vart vi skall åka. Söder? Norr? Öst? Väst? Nej just det där är det ju Bara hav…..jaja.  Vi har titta på alla möjliga bilar. Bilar men 4 WD, stora campingbilar, små campingbilar, vanliga bilar med tält, osv. Från början var tanken att vi skulle åka västkusten upp och sen över till ostkusten via Alice Springs. Först tänkte vi att vi inte behövde en 4WD men insåg efter lite snack med locals att detta var nog nödvändigt. En 4WD innebär även lite mer pengar. Planen att åka till ostkusten började suddas ut, väderförhållanden där lockade oss inte heller så nu tänkte vi att vi bara skulle åka på västkusten och sen flyga vidare. Vi började även inse att att köpa en bil i A var inte så lätt. Olika regler gäller i olika delstater. Och eftersom att vi ville ha en backpackerbil betyder det att den antagligen har transporterats från en annan delstat där den då är registrerad och andra regler gäller. Det visade sig att många utav backpackerbilarna står på en person som haft bilen många ägare tidigare än den som säljer den. Och detta är ofta en tysk eller nått. Detta beror på att det ofta är krångligt att göra ägarbyten över delstatsgränser. Och så länge registreringen på bilen betalas in på så behövs det inte göras någon besiktning. Man behåller helt enkelt den riktiga ägarens uppgifter och betalar in registreringen på så sätt. Om man blir stoppad av polisen får man en bot som man betalar in och så är problemet ur världen.

Det fanns en bil som vi hade spanat på länge (en fransman stod på denna bil). Vi åkte ut utanför Perth och väntade ca en halv dag på att få komma och titta på bilskrället. Efter att ha väntat 2 timmar på att killen skall höra av sig ringer Jakob upp och det visar sig att den är på verkstad och kan inte visas förrän dagen efter. Jaha…surt tänker vi. Åker tillbaks till hostelet. Åker tillbaks dagen efter, kommer till en kille som håller på att mecka med bilen…den funkade inte än alltså. Vi blir tillsagda att komma tillbaks 2 timmar senare. Vi bestämmer att vi tar den här bilen om den är körbar. Kommer dit 1 timme 55 min senare och vi möts av killen som äger bilen då han säger att tyvärr den är såld!! Hmm…vi har väntat i 2 dagar….Jakob blev arg!(Ganska Osvensk) Och jag försökte lugna ner situationen (ganska svenskt).

Som tur var så hade vi en annan bil på G. Vi hade hittat en bil där faktiskt han som hade bilen ägde den. Yess!  Svenskar som vi är tänker vi att det är väl klar att vi måste äga vår egen bil. Tänk om vi blir stoppade av polisen…pinsamt!  På kvällen blev Bruno vår. Han är så söt! Framför allt har han gyllene skor.

Dagen efter vi köpt Bruno åkte vi till Licenskontoret för att skriva över honom på oss. Vi köpte honom av en trevlig Irländare som skulle skicka in sitt papper på ägarbytet och vi skulle åka till Licenskontoret för att själva bytet skulle gå igenom. Glada som vi är hoppar vi fram till den bistra australiensaren bakom disken.  Lämnar fram våra papper och den bistra australiensaren knappar lite på sin nya fina dator (som säkert hade free hi speed internetaccess) och tittar på oss och (typ) utropar ”Den ni har köpt bilen av äger den inte!”  Tystnad…..tyssstnad.

Just då kändes det som att vi blivit överkörda utav en Toyota-landcruiser-aero-4WD-twinspark-4,2HDMI-kombi! 

Som ni förstår kändes inte livet just nu som det borde när man är på ett bra ställe.

Vi ringde den glade Irländaren som inte förstod något, men några dagar senare förstod han hur han skulle stänga av sitt telefonnummer ..…det var ju bra.

Så nu var farbror blå tvungen att göra en utredning på 3 veckor där han skall ringa runt till alla backpackers som ”ägt” bilen (alltså han skall ringa runt hela världen) för att hitta den riktiga ägaren. Vi hoppas att han hittar den biologiska föräldern.  Han kommer fråga ”äger du den här bilen” han svarar ”nej jag har sålt den” och så vidare. Sen hoppas vi att han kommer fram till att vi får bli de nya adoptivföräldrarna. Om den visar sig vara stulen är vi ett antal tusenlappar fattigare, men hoppas på ett gott skratt gällande detta om kanske 10 eller 100 år. 

Pinnacle Desert är en av många häftiga annorlunda platser här i WA.

Lite offroad i alla fall=)

Ojoj som sagt nu är vi i alla fall på väg norr ut utmed västkusten. Vårt mål är Ningaloo reef. Här ska vi snorkla och dyka så mycket vi bara kan. Det är väldigt varmt om dagarna och vi tar det lugnt då Bruno inte är en Toyota-landcruiser-aero-4WD-twinspark-4,2HDMI-kombi så några timmar tidigt på morgonen puttrar vi fram. Livet känns ganska bra trotts en veckas svett och tårar. Än en gång har vi blivit bortskämda med otroligt vackra vyer, stränder och sköna dagar på stranden. Svårt att ta in allt! Hong kong och Nya zeeland känns väldigt långt bort. I natt ska vi stanna i staden Dongara. Här är det en Kit tävling hela helgen som vi ska kika lite på. Men just nu så är det världens åska och ösregn så de vågar sig nog inte ut. Regn är något som var länge sedan vi såg så vi tycker det är ganska mysigt!

Jakob klättrar uppför ett sandberg.(Janne?)

Ett glädjeskutt i solnedgången

Dagens middag: Pasta köttfärssås. Bör påbörjas tidigare då det blir struligt att laga mat när det är mörkt.

Nu ska vi försöka hitta något Hi speed internet så vi kan ladda upp våra äventyr.

Inte så långt kvar här nu vi börjar känna lukten av snöööö

Hoppas alla mår bra där hemma berätta gärna vad ni har för er i kommentarrutan!

Kramar Jakob och Lina (nu mera brunhårig)

Dagens tillbakablick:
Jakob och Micke utanför operahuset i Sydney. Senare samma kväll sågs den klassiska operan Carmen, går inte alla backpackers på opera?